Bokhora

Min önskelista på adlibris växer utom all kontroll. Jag läser ungefär en bok var tredje dag. En ut, en in, snart kan jag kapa listan lite i svansen. Men jag har ett tapp att ta igen, när jag slutade läsa slutade jag inte köpa böcker. De är sorterade efter färg, ett djärvt knäppt tilltag du vet, men nu ska jag sätta tillbaka dem i bokstavsordning. Det är ju det enda rätta.

Igår var jag på två ställen med fransk stämning tillsammans med min näst bästa vän och dennes syster, ett kärt återseende efter kanske fyra år, vi kunde inte riktigt minnas. Det var oerhört trevligt. Vi drack vit rioja och calvados, bara precis så mycket att jag inte alls hade några problem imorse. Inte av den arten i alla fall. Idag flyttade vi åt Lina, det gick väldigt lätt. Efter det har jag läst, idag är det Houellebecq. Också ett kärt återseende, jag hade glömt hur jävla roligt han skriver. Kanske att jag går ut ikväll igen, vi får se, vi får se.

Helg

Från och med igår morse är jag inte trött längre. Jag vaknar innan klockan ringer och är pigg.

Idag har jag fått en rosa ros, rabarber och en väg framåt. Jag är tacksam.

Ändå är det något, jag vet inte vad.

Update

Veckan so far:

Jag har uppgraderat till medelpass.

Jag har kontrollerat och avfärdat korruptionsrykten.

Jag har tagit ett dyrt men moraliskt korrekt beslut.

Jag har bytt kontor.

Jag har lagt tillbaka täcket i sängen.

Jag har blivit fundersam som fan.

Jag har spinnat.

Jag har ätit lunch med Daniele.

Jag har hämtat mitt malätna tält ur Linas förråd för hon ska flytta.

Jag åkt tåg till Södertälje över dagen.

Jag har suttit på en chokladbit på tåget.

Jag har äntligen läst Bitterfittan.

Helg

Natten till igår vaknade jag av att det var folk på taket. Vid femtiden sådär. De klampade glatt över vårt sovrum och sen satte de sig ner för att prata och skratta ett par meter från takfönstret som måste vara öppet annars dör man. Jag kan inte sova om det är för mycket ljud omkring, särskilt inte röster. Tönt som jag är vågade jag inte sticka upp huvudet och ryta till (eller så orkade jag inte klä på mig). Jag drog igen fönstret argt och hårt för att de skulle fatta men det gjorde de inte. Men de var i alla fall inte tjyvar som jag trodde först.

Igår fick jag en matlagningsattack som varade i sex timmar. Den resulterade i rödbetsbollar med kapris och chevre, svampbiffar med ris, småpiroger med feta och spenat, två plåtar rågfrallor och en banankaka. Alltihopa till frysen så att vi kan få i oss vettig mat även under veckorna (eller bjuda på fika). Duktigt.

Text

Just det! Jag har börjat läsa igen. Jag tänkte ju berätta om det. Efter att ha trynat ner mig i Monika Fagerholm igen tog jag mig an en annan så kallad kvinnlig författare, Joan Didion. Förra fredagen när det var så varmt satt jag i Magistratsparken och läste Lagt kort. Vilken skitbok. Tråkigare trams får man leta efter. Jag kan köpa att folk är miserabla, det kan vara intressant, kanske lärorikt och ofta underhållande. Men denna soppa berörde mig inte alls, så när som på en antydan till äckel. Jag ville tycka synd om, eller i alla fall känna något för, stackaren till huvudrollsinnehavare. Men bla bla skit i att läsa den bara. Jag läste någonstans ganska nyligen att hon är bättre som journalist och att hennes essäer är bättre. Känns ju i alla fall trösterikt för hennes skull.

Nu är jag nästan klar med en bok som egentligen kanske är en bok för lite yngre människor. Kiki Strike av Kirsten Miller började spännande men har nu mot slutet blivit lite tråkigare. Jag trodde att man skulle få götta sig i den underjordiska värld som finns långt nere i jorden under Manhattan, att det skulle vara en saga liksom, men i stället är det en deckare eller något sådant. Jag måste ändå slå ett slag för den, eftersom den befolkas nästan uteslutande av brudar i åldern tolv till sexton, och eftersom berättelsen blandas upp med seriösa tips till de småbrudar som läser den (så kommer du undan med en lögn, så kommer du loss om en stor stark håller fast dig, så flyr du mest effektivt etc., men framförallt; utnyttja att du bara är en småbrud, ingen kommer att tro att du är farlig). Alltså, läs den om den kommer i din väg. Den universella kärleken till småbrudar kan inte gödas nog. Och det är faktiskt en historia man vill ska vara sann.

Vad bör göras

Ok förlåt.

Jag är i alla fall inte svag längre. Jag är bara långsam. Det har varit så sjukt varmt ju. Det är det fortfarande i vår lägenhet. Det går inte att vädra ur. Men i alla fall, som jag lovade för länge länge sen så kommer några bilder från Barcelona. Fast ärligt, jag lägger inte upp några kyrkor och inget Gaudí. Åk och kolla själv vetja.

Mies Van Der Rohe. Värt halva resan.


Torre Agbar.


Marknaden.


Lite modernt sådär.


Ganska smalt hus.


Triangeln. (Obs: Malmö-skämt)

Hur som helst så var det precis så bra som folk sa, dvs. bättre än jag trodde.

Och förra helgen var vi bland annat vid (i? på?) Stenshuvud. Fötterna fick begå badpremiär:



Nu är jag sjukt sjukt osocial. Alltså det är jag alltid men nu, nu är det på riktigt. Jag har faktiskt börjat bekymra mig lite. Jag tycker ju att det är så himla göttigt att vara ensam eller tillsammans med en eller högst två andra. Fast innerst inne så gillar jag ju att "träffa folk" också. Det går bara så snabbt över gränsen till där man inte riktigt vet hur man gör. Sen börjar man tänka att de ändå inte har något intresse av att träffa mig längre. Vilket självömkande! Hallå. Jag går och lägger mig.

S days

Jag har drabbats av världens största svaghet. Alltså svaghet som i svag. Vek. Klen. Eller världens största är det ju inte, jag har varit svagare. Men detta är otäckt. Wierd, tänker jag hela tiden. Strange. Eftersom jag tänker på de orden så är jag ju i alla fall inte knäpp på riktigt. Men jag är inte heller riktigt med. Saker och ting passerar men kommer inte riktigt in. Jag tänker mig ett tjockt rep, som det man klättrade upp i på gymnastiken, och jag drar mig fram över jordytan med hjälp av det. Men bli nu inte helt rädda för jag är jättehungrig. Det är ju ett bra tecken, hungern försvinner alltid först när jag är illa däran. Alltså är jag varken sjuk eller deprimerad. Kvarstående rimliga förklaringar är stress och våren. Jag reder inte riktigt ut vilket det är. Fast om jag verkligen är ärlig så vet jag ju att det är det första. Inte stress som i Jag har mycket att göra, ring min sekreterare och boka en tid, kanske kan jag klämma in dig en timme mellan två flyg på Kastrup. Utan stress som i Ingen bryr sig riktigt om vad jag gör på jobbet eller jo det gör de men de har inte tid att följa upp det eller så är de av skäl jag inte kan rå över arga på allt som kommer från Sverige så jag får stå i skottgluggen och jobba i motvind och tugga fradga i min ensamhet. Eller så har de inte vett nog att inte bara prata utan också handla. Eller så använder de mig som en våt vante att kasta på varandra i sin maktkamp. Eller whatever. Jag vill inte älta det längre. Inte med er. Också.

Men visst är det något i luften? Som gör att man inte får upp ögonen på morgonen. Skulle kunna lägga sig med huvudet i tangentbordet och slockna bums?

Gammal

Rätt så gött att vara ledig i fyra dagar. Fint väder är det också. Ja just det. Idag har vi promenerat i flera timmar, som sig bör hamnade vi till sist ute i västra hamnen och som sig bör var vi så hungriga att vi var tvugna att äta på Espresso House, detta pinsamma och kassa ställe. Ligger det sju eller åtta inom en kilometers radie från gustav adolfs torg? Anyway, vi fikade. Dagarna som varit har jag byggt och målat klart garderoben i hallen samt sovit och slöat en massa.

Det bästa på senaste tiden är ändå att jag och Ida äntligen bestämt oss för att skaffa en båt igen. Ida har redan beskrivit det precis som det är. Det är alltså dags.

En sak som är lite pinsam att erkänna är att jag försöker gå ner i vikt. Det är både det att det är lite förödmjukande och att det inte riktigt passar mig. Men i alla fall. Det går inte. Förr i tiden kunde jag byta ut en måltid mot glass och gå ner två kilo i veckan. Men nu. Jag har börjat träna tre gånger i veckan men inget händer. Jag är helt enkelt gammal.