Text

Just det! Jag har börjat läsa igen. Jag tänkte ju berätta om det. Efter att ha trynat ner mig i Monika Fagerholm igen tog jag mig an en annan så kallad kvinnlig författare, Joan Didion. Förra fredagen när det var så varmt satt jag i Magistratsparken och läste Lagt kort. Vilken skitbok. Tråkigare trams får man leta efter. Jag kan köpa att folk är miserabla, det kan vara intressant, kanske lärorikt och ofta underhållande. Men denna soppa berörde mig inte alls, så när som på en antydan till äckel. Jag ville tycka synd om, eller i alla fall känna något för, stackaren till huvudrollsinnehavare. Men bla bla skit i att läsa den bara. Jag läste någonstans ganska nyligen att hon är bättre som journalist och att hennes essäer är bättre. Känns ju i alla fall trösterikt för hennes skull.

Nu är jag nästan klar med en bok som egentligen kanske är en bok för lite yngre människor. Kiki Strike av Kirsten Miller började spännande men har nu mot slutet blivit lite tråkigare. Jag trodde att man skulle få götta sig i den underjordiska värld som finns långt nere i jorden under Manhattan, att det skulle vara en saga liksom, men i stället är det en deckare eller något sådant. Jag måste ändå slå ett slag för den, eftersom den befolkas nästan uteslutande av brudar i åldern tolv till sexton, och eftersom berättelsen blandas upp med seriösa tips till de småbrudar som läser den (så kommer du undan med en lögn, så kommer du loss om en stor stark håller fast dig, så flyr du mest effektivt etc., men framförallt; utnyttja att du bara är en småbrud, ingen kommer att tro att du är farlig). Alltså, läs den om den kommer i din väg. Den universella kärleken till småbrudar kan inte gödas nog. Och det är faktiskt en historia man vill ska vara sann.