S days

Jag har drabbats av världens största svaghet. Alltså svaghet som i svag. Vek. Klen. Eller världens största är det ju inte, jag har varit svagare. Men detta är otäckt. Wierd, tänker jag hela tiden. Strange. Eftersom jag tänker på de orden så är jag ju i alla fall inte knäpp på riktigt. Men jag är inte heller riktigt med. Saker och ting passerar men kommer inte riktigt in. Jag tänker mig ett tjockt rep, som det man klättrade upp i på gymnastiken, och jag drar mig fram över jordytan med hjälp av det. Men bli nu inte helt rädda för jag är jättehungrig. Det är ju ett bra tecken, hungern försvinner alltid först när jag är illa däran. Alltså är jag varken sjuk eller deprimerad. Kvarstående rimliga förklaringar är stress och våren. Jag reder inte riktigt ut vilket det är. Fast om jag verkligen är ärlig så vet jag ju att det är det första. Inte stress som i Jag har mycket att göra, ring min sekreterare och boka en tid, kanske kan jag klämma in dig en timme mellan två flyg på Kastrup. Utan stress som i Ingen bryr sig riktigt om vad jag gör på jobbet eller jo det gör de men de har inte tid att följa upp det eller så är de av skäl jag inte kan rå över arga på allt som kommer från Sverige så jag får stå i skottgluggen och jobba i motvind och tugga fradga i min ensamhet. Eller så har de inte vett nog att inte bara prata utan också handla. Eller så använder de mig som en våt vante att kasta på varandra i sin maktkamp. Eller whatever. Jag vill inte älta det längre. Inte med er. Också.

Men visst är det något i luften? Som gör att man inte får upp ögonen på morgonen. Skulle kunna lägga sig med huvudet i tangentbordet och slockna bums?