Smashing time

Det var roligt att äta finpizza och dricka öl med JP och X. Tyvärr vart JP jättetrött och fick ont i huvet och var tvungen att gå hem, och då följde X med. Så jag och min gamla kompis gick på ett ställe med ruskigt kristen stämning på Lilla torg. Sen gick jag hem, kände mig glad och somnade. Jag drömde om internet-telefoni, skäggstubb, leksaksarméer och någon sorts karavan, toppat med en vänligt menande, frågande och kanske lite anklagande blick.

Förra helgen när det var fest i H:s kollektiv bestämde jag mig för att öva upp min sociala kompetens åtminstone till strax under normalnivån. Jag tvingade således mig själv att prata med en okänd människa. Denna okända människa visade sig vara min blivande granne, som bor i lägenheten ovanpå min. Trevlig dessutom. Tycker inte ni att det känns lite som ett tecken, eller i alla fall lite symboliskt? Fast jag vet inte vad det skulle betyda. Det har varit mycket sånt nu ett tag. I höstas fick jag ett tecken från ett barn som jag lade särskilt stor vikt vid. Det var när jag satt på Ganesha, vid bordet vid fönstret. På gatan utanför gick en pojke förbi, ett kid på kanske 11 år. Han hade hiphopkläder och såg ut att känna sig tuff. Han tittade på mig, jag tittade på honom och väntade mig ingen reaktion eller kanske nån sorts grimas eller flin eller fingret. Men så slänger han upp ett sånt där tecken som såna kids gör, med händerna. Till mig. Och kollar på mig som om han menade det. Jag vet inte hur jag ska hälsa tillbaka, men efter en halv sekund samlar jag mig och nickar lite åt honom.