Igår gjorde jag mitt återinträde på kalasarenan. Det kändes nästan som en debut fast sen var det som om jag aldrig varit borta. Eller nej det var bättre än det brukade vara innan. Det var fantastiskt trevligt. Vi vet ju att det nästan alltid är sant, men ändå: Hellre mindre ofta och bra än alltid och halvdant.
Alla var så fina! Jag tyckte om alla och alla tyckte om mig och varandra. R&M hade köpt ringar. Söt-M hade kommit från London med sin karl. S var där och förstod det fina i människor som är säkra på sig själva. Mac och jag diskuterade kvadratmeterpriser och konstaterade, apropå det, med skräckblandad förtjusning att vi nästan är trettio. Sen pratade vi om sommarmode och olika vägar man kan välja. Vi avfärdade "samma som på vintern" och jag kände mig mest dragen till "som Pappa". RJ var nästan det käraste återseendet. Han hade tagit tag i allt och lyckats och det gladde mig på riktigt. Min kära halvitalienska vän berättade om sitt logistiska världsrekord och jag blev oerhört imponerad. Dock hade skoputsen skippats, det handlade ju ändå om fotboll. Och L! Det måste ha varit över ett år sen vi sågs. Hon hade inte sett mig blond och vi blev jätteglada. Och The Supplier visade sig sitta och trycka på ett lager Photogénic, som ju annars har utgått. I 010, precis min kulör. Hennes man råkade ha en skiva i fickan som tog fram en massa av det roliga från förr.
Och alla var väldigt nyfikna på det här fantastiska som de hört så mycket om (ja det kan inte vara av mig) och sa att det syntes.
Idag är jag inte ens bakis. Som om det vore alltför opassande. Det är sommar! Jag ska promenera till jobbet. Ja jag vet. Men det brukar bli så inför de här stora pådragen. Det blir mitt ansvar. Tänk om jag fick betalt efter ansvar. Då skulle jag kunna bjuda er alla på semester.
Å hörrni, en annan sak som allt detta fina som hänt mig de senaste månaderna har fört med sig är att jag äntligen gett efter och börjat gilla Malmö. Jag är nästan KÄR i Malmö.
