Never gonna get ahead

Nu är det en cirkus som ska in i båten utanför mitt fönster.

Jag har ångest. Jag vet att det beror på sockerabstinens. Jag har varit hos m&p över påsken och som vanligt fikat och ätit stora mängder godis. När det försvinner blir kroppen ledsen.

Det går som vanligt inte att jobba när jag kommit tillbaka från en ledighet. Nu har jag ganska mycket att göra och borde ta tag i det. Som vanligt är det inte uppgifterna i sig som gör att jag tvekar, det är människor. Människor som vill eller inte vill att jag ska göra det ena eller det andra. Människor som förväntar sig stordåd, människor som vill sätta dit mig. Jag har ingen lust att göda varken den ena sorten eller den andra. Jag känner två par onda ögon i nacken och ett par kanske lite naiva. Dessutom är kontoret så deprimerande. Mina arbetsuppgifter så vaga. Ingen vet om jag jobbar på dagarna eller bara sitter och glor. Det passar mig inte alls. Men nu. Skärpning.

Också som vanligt skulle jag kommentera en massa andra saker men jag bara pallar inte. Håll ut.

Anka

Idag såg jag en sorglig sak. Jag körde ut i hamnen för att lämna av en person. Ute vid vattnet stod en and på ett ben. Konstigt tänkte jag. När jag körde tillbaka tre minuter senare stod anden kvar, fortfarande på ett ben. Precis när jag kommer fram till den ser jag hur den segnar ner och lägger sig platt på magen. Som att den gav upp. Det såg hemskt ut. Jag kände mig dum när jag bara körde men vad ska man göra? Hur hjälper man en and?

På Hemköp stod jag bredvid två tjejer och väntade på min tur. De var typiskt svenska tjejer, båda två med lång slöja som bara visar ansiktet. Den ena pratade energiskt om sin dräkt, som tydligen var nyköpt i Jordanien. Hon var uppenbart exalterad över sin nya identiet som religiös. Det kanske är inskränkt, men för mig var det uppenbart att de inte var födda muslimer och jag kan inte förstå hur man kan välja att bli religiös. Jag kan bara inte fatta det.

Idag har jag ätit smörrebröd och wienerbröd. Och så fick jag ett erbjudande som jag inte vet är bra eller dåligt. Jag måste fundera och veta mera. Sen hittade jag hem genom Köpenhamn utan gps och nu har jag ätit massor med gelatingodis och målat klart matbordet och stolarna i väntan på baby som är på hockey. Baby var upppriktigt nervös innan matchen. Det kan jag inte heller fatta. Nu är det påsklov.

Det har inte gått över än

Om och om igen påminns jag om det sjuka i att äta djur. Hur kan man äta grisar? Säger jag som lever med en baby som gör det nästan varje dag. Alltså, hur kan man? Jag måste fråga. Igen. Igår på nyheterna handlade det om utsläppen som köttätandet ger upphov till. Äntligen! Till och med miljöpartiet har bortsett från detta. Men det är klart,
grisar är ju så goda.

Jag ber om ursäkt för tonårsrevolt-känslan i ovanstående. Eller det kanske är kvinnligt medlidande? Vadå ber om ursäkt förresten, jag ber av princip aldrig om ursäkt. Men jag ska tipsa om något mer sofistikerat. Läs Punkthusbloggen.

Helsingfors gick över förväntan. Jag har som tur är ett par briljanta människor i min jobbomgivning. De gör det värt det. Vi åt dessutom på olo, en mycket trevlig restaurang som jag rekommenderar. Annars är mina erfarenheter av det finska köket tyvärr inte särdeles positiva. Jag har ännu inte utsatts för den passerade levern, men en och annan trött lax med trött kål.

Igår var jag och L och tränade. Jag känner att det är dags för mig att uppgradera från baspass till medelpass. Det ska göra ont.

Nu glor jag ut på den regniga planen med lastbilar som kommer ut ur magen på den blå färjan. Jag måste vara på kontoret tills Ikea behagat komma hit med sin leverans av möbler. Jag passar på att vara duktig. Helgen innehåller målning av möbler, schlagerfest samt ikväll ett besök på På besök.

Präkt

Hej, jag är ledsen att jag inte delat med mig av mitt vanliga liv så mycket på sistone. Ni har ändå varit tappra och tittat in och tittat in för att se om något spännande dykt upp. Men nej. Så förlåt. Jag har bara inte haft tiid. Ähum skoja bara.

Jag har ångest idag för jag ska flyga ikväll. Jag hatar hatar hatar det. Hatar att flyga, hatar att vara i Helsingfors ensam, hatar möten. Och så vet jag att jag inte kommer att få vettig mat i magen förrän sent imorgon kväll. Det känns dessutom så slösigt på något sätt. Just den här gången vet jag inte alls vad som förväntas av mig. Lyssna? Men det är ju inte mina pengar och inte jag som bestämmer att jag ska åka. Jag vene. Varje gång så känner jag mig jätteliten och längtar efter baby och vill bara vara HEMMA och ta det lugnt. Denna gång fick jag dessutom flytta min klipptid som det var två månaders väntetid till. Nu tog jag en tid på en lördag. Om en månad. Jag var tvungen att klippa mig själv i fredags kväll av ren frustration.

Våra gamla fula gula furumöbler i köket undergår restaurering. Det fula gula har slipats bort och på torsdag ska vi hämta grå äggoljetempera från Norrgavel samt såpa till den numera trävita bordsskivan. Präktigt? Som fan. Gött? Som fan.

Övrigt präktigt som hänt är att jag börjat på Friskis och Svettis. Jag blev hooked direkt och gick på tre pass första veckan (varav ett fredag kväll). Fast deras yoga är inget att ha. Jag vill bli utmanad, detta var förvisso skönt men inget nytt och väldigt lamt. Jympan däremot. Det är precis som det var när jag gick sist, för 15 år sen och det är helt perfekt.

Nu måste jag ringa någon inspirerande och peppande person så jag känner att jag har en plats i världen igen.