bleke: januari 2006

Velocity

Read a page and I know I need to take apart my baby's heart.

Jag är inne på tredje dagen utan snus, gosse vilket rus. Du tror mig inte, men bortsett från själva rusdelen av ruset är det nästan olagligt. Jag studsar som en gummiboll. Sov fyra timmar och lider inte det minsta. Gillar till och med Tough Alliance idag. Eller det gör jag kanske ändå. Jag har en våg av att få saker gjorda. Det är nästan så att jag tror på mig själv. Bara det att vissa saker liksom ändå fastnar och blir till den där lilla lilla magknipen.

Räsersaaben är numera bilmöget. Han startade inte idag när vi skulle hem. P Diddy himself erbjöd skjuts i landcrackern, men jag åkte hellre med X.

Dialog från dagen: (den ena personen är jag)

1: Vi måste säga nåt nu
2: Ja det måste vi
1: Frågan är ju bara vad fan vi ska säga
2: Jag jag vet inte, du vet mer än jag
1: Problemet är att jag inte har en aning om vad vi ska säga.
2: Nej. Men så här då: Vi säger som det är?
1: Ja... det kanske man ska göra hörru. Ja, det kanske är det bästa. Vi säger som det är!
2: Ja

Smashing time

Det var roligt att äta finpizza och dricka öl med JP och X. Tyvärr vart JP jättetrött och fick ont i huvet och var tvungen att gå hem, och då följde X med. Så jag och min gamla kompis gick på ett ställe med ruskigt kristen stämning på Lilla torg. Sen gick jag hem, kände mig glad och somnade. Jag drömde om internet-telefoni, skäggstubb, leksaksarméer och någon sorts karavan, toppat med en vänligt menande, frågande och kanske lite anklagande blick.

Förra helgen när det var fest i H:s kollektiv bestämde jag mig för att öva upp min sociala kompetens åtminstone till strax under normalnivån. Jag tvingade således mig själv att prata med en okänd människa. Denna okända människa visade sig vara min blivande granne, som bor i lägenheten ovanpå min. Trevlig dessutom. Tycker inte ni att det känns lite som ett tecken, eller i alla fall lite symboliskt? Fast jag vet inte vad det skulle betyda. Det har varit mycket sånt nu ett tag. I höstas fick jag ett tecken från ett barn som jag lade särskilt stor vikt vid. Det var när jag satt på Ganesha, vid bordet vid fönstret. På gatan utanför gick en pojke förbi, ett kid på kanske 11 år. Han hade hiphopkläder och såg ut att känna sig tuff. Han tittade på mig, jag tittade på honom och väntade mig ingen reaktion eller kanske nån sorts grimas eller flin eller fingret. Men så slänger han upp ett sånt där tecken som såna kids gör, med händerna. Till mig. Och kollar på mig som om han menade det. Jag vet inte hur jag ska hälsa tillbaka, men efter en halv sekund samlar jag mig och nickar lite åt honom.

Så att säGa

Det finns något ont i Bryssel. Jag är en del av länken till det där onda. Jag gillar det inte.

R slutade på jobbe idag. Det är synd. Speciellt eftersom han slutar på grund av det onda. Jag skulle säga hej ordenligt, men sen var det så mycket folk och så och jag kan inte visa känslor offentligt. Annars hade jag kramat. Nu tog jag inte ens i hand. Löjligt.

Jag drömde att I skulle ha barn, och det var jättefint. Hennes mage var helt hård och jag var så himla glad. Känslan sitter i än, fast det var tre dagar sen jag drömde. Jag tror jag måste ringa henne och prata lite.

Annars? Annars ska jag ut med spaggen, JP och X och äta och dricka öl. Det blir fint. Jobba lite på söndag. Och en ny förkylning är på gång.

Men å nya Knife-skivan! Gött med folk som gör precis som man vill.

Cops can catch criminals

Fy faen vad kallt det var. Men jag köpte äntligen Comme des garcons 71. Min vän och kollega köpte Diorjeans för 2000. Bara för att han inte hittade nån rock. Lika som han redan hade, men han ska inte göra snusring på de här utan bara ha dem vid högtidligare tillfällen. Annars uppskattar jag att han mest har Helmut Lang, Dior och Prada på jobbe. Om ni såg jobbe skulle ni fatta. Det är klart att jag uppskattar det. För mig är det svårare eftersom jag dels måste uppfattas som trovärdig med momentnyckel i hand, dels måste uppfattas som trovärdig när jag lägger fram mina utredningar och dels måste hålla för att lägga mig på verkstadsgolvet. Genchi genbutsu ni vet.

En gång i våras började jag blöda näsblod på jobbe. Jag bara satt vid skrivbordet och så började det rinna blod ur näsan. U&F ba: eh? Och jag försökte låtsas som ingenting och skoja bort det. Om man börjar blöda näsblod är man liksom antingen knarkare eller gravid eller har fått hjärnblödning, och vilket av det det än var skulle det bli svårt att förklara eller hantera. Jag tror att det är enda gången i hela mitt liv som jag blött näsblod. Jag vet fortfarande inte varför det hände.

Jag fattade förresten inte förrän jag skrev titeln att det var en alliteration.

Fan stormen! Come on. Gimme.

Mycket stark adress

Jag får inte upp nåt flöde här. Men shit, snabbaste veckan nånsin. Jobb-S är här och det är min räddning. Vi får nåt gjort. Vi redde ut vilka vokaler belgiskan har och sen valde vi olika färger och mönster till flikarna i ett viktigt dokument. Plus att vi fixade skit som inte är vårt jobb egentligen. Plus att vi utbytte menande blickar och fniss fast vi egentligen inte ska dela antipatier så här mellan lägrena. Jag vet att din skit är djup, och du vet att min är djupare.

Jag vart pepp på piff med bubbel. Men jag hade redan lovat mig bli bjuden utomlands så det får vänta. Jag lovade K dyrt och heligt att säga ja men bangade två dar i rad. Jag känner mig inte helt fräsch men up and coming.