Antarctica starts here

Semestern börjar här.

I fredags firades tre grejer på Mrs Brown, bland annat det. Jag har en evighetsförkylning som går över av allergimedicin men det bortser jag ifrån. Jag träffar nästan inga av mina vänner och det bortser jag inte ifrån längre. Jag ska ta tag i det, jag lovar. Liksom fysiken och litteraturen.

Imorgon åker jag till m&p, jag tänkte att det skulle bli gött men nu har det slagit mig att det faktiskt kan bli lite jobbigt. Jag tar med tre böcker och hoppas att jag ska läsa dem. En av dem i alla fall. Torgny Lindgren, Houellebecq eller Per Hagman. Sen hoppas jag på fint väder så att jag och mor kan sitta i varsin solstol på bryggan och halvsova ända till lördag men vad jag har förstått så kommer äntligen kylan nu. Jag vet inte vad jag ska hoppas på. Korsord? Grill? Tjafs? Mys? Leda? Ju äldre jag blir desto mer längtar jag efter dem men desto oberäkneligare blir de.

Jag ser nästan mest fram emot tågresan. Minst ser jag fram emot fem ensamma nätter och att komma hem mitt när blond är på kostymjakt men lilla syster älskling kommer att vara här då.

Jag är lite stressad men jag vet egentligen inte varför. Diskspöket diskade ju nästan all min disk och allt jag behöver göra är att packa väskan som redan är packad. Men det är alltid läskigt när man ska bort. Tänk om man glömmer att slänga soporna.

Pass auf!

Egentligen är det bäst att försöka hålla fönstrena stängda. Gamla hus följer farbror Pauls princip, "håller det ute kylan så håller det ute värmen". Fast sanningen är att det inte alls håller kylan ute. Inte värmen heller. Men sanningen är också att om man inte aktar sig så kommer djuren in. Jag låg och halvsov i lördags och precis när jag öppnar ögonen ser jag hur herr duva spatserar bakom den vita gardinen. Helt ogenerat på mitt fönsterbräde. I min lägenhet. Innan jag hinner reagera ser jag sen hur han precis vänder ut genom det halvöppna fönstret och fortsätter spatsera utanför. Jag har alltså haft dem inne hos mig. Det är nästan värre än jättespindeln jag lyckades mörda nyss när den satt i mitt handfat och spred ondska.

Mor ringde idag och förvarnade om att min sötaste moster med man är i faggorna. Jag skulle ändå städa idag men shit. Hon dammsuger varje dag och jag har gjort det två gånger sen jag flyttade in. Sen när moster ringde hann jag inte svara och jag har fortfarande inte ringt trots att jag ärligt vill träffa dem. Och jag har fortfarande inte riktigt städat.

Räsersaaben fick två ordentliga körare och tog sig till sist genom besiktningen. Bara det att besiktningsmannen i sin iver att testa sätesbultar brukade våld på bromspedalen så till den milda grad att bromsljuset liksom aldrig nånsin mer vill slockna. Detta får till följd att jag själv i det civila måste följa den regel jag försöker pränta i alla mina barn på jobbet: Så fort du parkerat, ta av minuspolen. Dessutom går det inte att dra fram sätet riktigt så långt som jag behöver för att kunna trampa ner kopplingen. Det tog ett par dagar av funderande och utnyttjande av privatchaufför innan min bruna filt löste problemet och handikappanpassade skiten.

Nu är det en vecka kvar till det som jag fortfarande ser som en otrolig lyx: Tre veckors betald semester i ett svep. Det blir det vanliga: Lathet med alko, ostkusten med mor och far, Malmö med kärlek. Och nåt alldeles fantastiskt romantiskt.

Men nu jävlar ska det städas.