Neuhaus

Uh, stönar man så tyst man kan ibland när man kommer ner eller ut på andra sidan. Berg och dalbana som jag i och för sig nästan aldrig vågat åka, eller bara en kullerbytta eller så en stor våg. Eller en brysk glashiss som åker lite för fort ner i hotellobbyn när man är nervös.

Fort, ner, ut på andra sidan. Jag tror det mesta är gjort för nu, ni kan få mig tillbaka ett tag.

Välregisserad och peptalkad fick jag tala i cirka två minuter till tvåhundra gubbar och när raden längst fram nickade visste jag att jag var hemma. Mina nya underbara mansskor och vit skjorta. Lön för mödan är anledningen till att man gör det. När man tar i hand och säger tack.

Efteråt på vinlunchen rann det bara ur mig och jag pratade fortare och mer än jag brukar med ett sällskap äldre viktiga män. Japanen mitt emot var snäll och bodde i Köpenhamn och pratade på ett annat sätt än brukligt. Han bekräftade en av min och Davids gamla teser genom att mena att finskan har vissa drag som påminner om hans modersmål och gör att han förstår finländarnas känsloläge på ett helt annat sätt än danskarnas. Jag tror det var en Kaurismäkifilm, en slutscen som utlöste det hela och vi sa att det kunde lika gärna varit sushi på brickan framför mannen på tåget. Resten har jag glömt. För övrigt har jag också alltid menat att ryska och italienska låter lika.

Å just det, vi har flyttat nu! Hip to be square.

Nu sitter älsklingen på ett plan till Ängelholm i stället för till Malmö. Själv fick jag oväntat se lite av Frankfurt i onsdags (rebookings on other side kan tolkas metafysiskt) och även om jag stöder den typen av stridsåtgärder förespråkar jag starkt tåg framför flyg. Och just det bilen paja precis när jag kom hem.

Erik ba: Jag ska till Köpenhamn ikväll och gå på...
Anna ba: ...NEJ! Inte Bonnie Prince Billy! Din röv!
Erik ba: ...jo Bonnie Prince Billy, men jag har ingen lust, jag gillar inte honom. Om det inte var för att jag lovat och alla jag känner ska gå så hade du kunnat ta biljetten.

Jag väljer en klänning eller en väska på style.com, lägger ut den i min blogg och skriver om hur mycket jag vill ha den.


Barn älskar DAF.

Internet?!!!

Problemet med att läsa Momus är att man kan fortsätta att läsa och läsa tills man dör. Jag blir stressad av för många länkar och måste öppna varje länk i ny flik och sen läsa alla flikar innan jag får stänga ner. Varje flik ger upphov till tre nya flikar och så håller det på. Till slut får jag säga nu räcker det, och försöka komma ihåg en poäng om fattiga polacker i Berlin och deras kulturella kapital. bland är det lite väl mycket jag-är-så-jävla-bohemisk-och-alla-som-har-vanliga-jobb-är-losers men i stort gillar jag.

Om man vill bli lite upprörd över hur dumma människor är (obs: dum=jobbig som fan, inte ointelligent) kan man läsa kommentarerna till någon artikel på di, gärna en om räntor. Va? säger ni, läser du Dagens Industri? Nej, säger jag, inte direkt. Men som en del i mitt post-post-materialistiska leverne har jag skaffat mig fonder och ibland vill jag inbilla mig själv att jag är börsmäklare och vet hur det ska gå. Dessutom har jag ju för att få bo i ett gammalt hus i innerstan med äkta gamla brädgolv tecknat mig livegen hos banken (ägs av den, som Momus säger) och ibland vill jag veta hur det går med räntan (jag är 27 år gammal). Men jag måste erkänna att jag ibland lockas till de där fruktansvärt okonstruktiva diskussionerna och gillar att fantisera om vilka personer det är som skriver. Är "moderat" verkligen ekonomiskt oberoende och tycker att alla som vill betala skatt ska dö, och vet han verkligen hur börsen kommer att gå om ett halvår? Varför sitter han då och skriver såna inlägg? Jag kan inte förklara fascinationen, ni tycker antagligen att jag är tråkig.

En annan underbar sak med internet är netvibes, jag förstår inte hur jag kunde klara mig utan det så länge!

Utanför internet allt nu lite lugnare, lite mjukare igen.

My one dream, my only master

Jag är hemma idag. Inte sjuk eller så, bara hemma. Jag var tvungen att hinna ikapp. Jag svarar inte i telefon, bara om det är älsklingen. Sen skriver jag lite. Det är nämligen så att jag i min desperata iver att bli som älsklingen skrivit in mig på A-kursen i företagsekonomi vid Uppsala Universitet (halva A-kursen, that is. På distans). För att få komma åt det göttaste, kalkylering och redovisning, måste man traggla sig igenom marknadsföring och organisation och ledarskap. Sicket skit! Jag ligger alltså i sängen och blajar om olika marknader och shit. På fritiden. Jag vill ju räkna och mysa.

Men det var nog inte det jag skulle hinna ikapp. Det var allt det andra. Jag har t.ex. inte kammat håret en enda morgon på två månader. Haft samma byxor typ. Ätit pizza utan att reagera. Hur hinner man ikapp det? Jag skulle klippa mig, tvätta mina kläder, handla mat. Icke. Efter flytten, säger man. Efter flytten.

Detta med filten. Eller så bara

Going back to my roots.

Oh! On and on om mitt eviga arbetande: Jag blev inbjuden att som sakkunnig tala på konferens i den europeiska huvudstaden. Tills dess måste jag alltså klippa mig och stryka en skjorta. Bra med deadlines.