En av mina största brister här i livet är att jag inte kan slicka röv. Inte för att jag inte klarar av det rent moraliskt, utan för att jag inte vet hur man gör. Allt det där har gått förbi mig. Sent i mitt liv, under mina universitetsstudier, insåg jag det klart. Det jag alltid ogillat men samtidigt avundats hos andra. Jag har gått igenom mitt när det gäller att vara ensam, eller åtminstone känna sig ensam i förhållande till vinnarna, men aldrig lyckats se orsaken klart. Jag kan inte låtsas vara intresserad av en människa om jag inte är det. Jag kan inte vårda mina lösa relationer och underhålla mitt kontaktnät. En dag sa en vän till mig, apropå hans förmåga att alltid hitta tjejer och min oförmåga därtill, att det handlar om att alltid hålla alla dörrar öppna. – Rätt vad det är så ger det något, fast man inte alls trodde det eller ens hade en tanke på det från början, sa han.
Jag fick en tanke om att nästan all typ av framgång, som den mäts och värderas i vår kultur, handlar om eller beror av förmågan att hantera det sociala spelet till sin fördel. Jag har haft uppenbara problem med att hantera det sociala spelet. Jag har alltid varit förundrad över hur människor jag känt har blivit bekanta med folk. Jag har liksom tagit för givet att de känner varandra bra, att de har gått och fikat när jag inte vetat om det, men nej. De är bara bra rövslickare. Nu har jag sent om sider lärt mig en del om att kallprata och jag vågar även tilltala en del personer som jag inte pratat med innan. Det är stora framsteg.
Men i alla fall. Jag anar en del ugglor i mossen vad gäller en av mina kamrater! Resten är hemligt.
Det var en man som försökte bo utanför vår dörr. Han förde ett jävla liv. Vi uppfyllde vår plikt som präktiga borgarbrackor och ringde vakten som kom och körde bort honom. "Men man vet ju aldrig vad det är för nån... etc...". Imorgon ska jag till Halmstad. Headquarters är där. Idag har jag gått omkring i solen och så. Annars vet jag inte.
