Golden lights displaying your name

Nu är det så här att jag har börjat träna. Efter cirka ett år av ständigt ökande vikt och ständigt ökande viktnoja (ålder) sprang jag plötsligt runt Pildammarna i lördags med blondinen. Det var inte planerat. Sen igår så gick jag in gratis på spa:et här på hotellet eftersom jag nu officiellt är stamgäst. I den ganska lilla, men ändå inte helt lilla, poolen simmade jag 100 längder. Det kändes inte alls. Allvarligt. Gör jag något fel eller? Simma brukar ju vara dödsjobbigt. I alla fall. Sen fixade kyparen så att jag fick en fin fiskfilé, utan skinn. Idag blev han ledsen när jag sa "men då tror jag att jag går ut en sväng och tittar" som svar på att kvällens sallad och pasta var full med djur. "Nej! Men vi kan fixa en sallad till dig, med fetaost och avokado, vad tror du om det? Du vill inte ha räkor va?". Ok då sa jag.

Detta är min sista vecka innan semestern. Jag är frustrerad för att det inte går att göra något eftersom alla antingen är på semester eller snart ska och därför inte pallar något. Nu borde jag egentligen läsa oändliga mängder text för att se om jag borde bli arg på någon annan eller mig själv. Men jag orkar inte. Jag ska sitta och surflöka i timmavis och sen sova tidigt. Imorgon tåg hem igen. Då kan jag läsa text värd 1200 i timmen.

Jag ska välja ny telefon men jag kan inte. Vissa vill att man ska ha en stor grabbtelefon med tangentbord, jag vägrar. Men då resonerar jag som så att om det priset är ok borde jag kunna få en sån här:



Den är platt va, kids. Men man ska vara så praktisk hela tiden i den här branschen. Eller man kan vara prylbög och så, men inte gilla grejer bara för att de är snygga. Om man inte räknar bilar då. Jag ska fråga telefonmannen ärligt imorgon.

Maten på berget

Fortsättningen på historien om Max:

Jo, det ligger inom gångavstånd från hotellet (15 minuter om man raskar på och det gör jag). På deras hemsida sitter symbolen på Ängsvägen 7. Efter att ha kollat med älsklingen om jag fick äta burgare gick jag till Ängsvägen 7, det var ett höghus där det bodde folk. Inget Max i sikte. Jag gick lite till, tänkte att det bara hamnat lite snett. Vägen blev större och mindre gångvänlig as I went on. Sen tänkte jag näe, det här kan det inte vara. Så jag gick tillbaka till hotellet. Var jättearg och ringde och tjurade hos blondinen. Kollade igen på internet, nej jag hade inte sett fel. Gick ner till receptionen och frågade, hon pekade på kartan. Cirka två minuters gång efter det att jag vände låg Max. Så jag knatade dit. En timmes sammanlagd vandring för att få en skitgod burgare.

Ikväll förärade jag restaurang Skogshöjd ett besök igen. Kvällens pasta visade sig vara för mig och boy, gillar jag murklor? Det gör kocken här också. Man gillar även vattenkrasse (tror jag det är?) som man då har på allt. Det är en över förväntan-restaurang för att ligga på ett hotell så här. Ikväll fick jag dela lokal med ett större sällskap från en av våra statliga inrättningar som gladde sig högljutt.

Idag insåg jag att jag gjort ett misstag, trampat där jag inte borde trampa. Det är inte så mycket själva grejen, imorgon ska jag be om ursäkt och förklara mig och det kommer att vara lugnt, det är besvikelsen på mig själv. Jag måste måste måste lära mig hantera misstag och fel hos mig själv. Jag har typ grämt mig hela kvällen för det här, som ju är en skitgrej egentligen. Hur lär man sig? Genom att göra fel och göra fel antar jag.

Mamma ringde idag och berättade att hon fått nytt jobb. Både prästen och militären fick stryk. Ett snäpp upp. Jag blev jätteglad för mamma är bäst.

Imorse när jag stod utanför hotellet körde en sån här förbi:



Effekten var typ "är det en fågel? nej ett plan?" etc. Snygg är den inte men ändå. Nu ska jag sova.


P.S. Det var ingen tysk, det var en sur svensk. Som jag fick träffa utan kostym alltså. D.S.

Max

Jag har just upptäckt att Södertäljes Max ligger inom gångavstånd från mitt hotell. Tror jag. Om jag tolkar skalan rätt och med tanke på hur liten den här stan är. Jag ska strax ge mig ut och undersöka saken. Bakgrunden till detta, ur formsynpunkt, märkliga beslut är en trötthetskänsla som säger "nej jag orkar inte äta lax idag, jag blir inte mätt på kokt potatis. måste ha nåt ordentligt fett som lägger sig". Alltså jag känner mig nästan lite febrig. Orkar inget. Annars hade jag goda ambitioner vad gäller maten och igår fick jag reda på att nästa vecka kvalar jag in i den klassen av kortinnehavare som får gå in gratis på spa och sim. Nästa vecka alltså. Men nu ska jag göra dumt. Dumt eftersom när jag för en och en halv vecka sen köpte min kostym satt den prima. När jag hämtade ut den i fredags var den lite tajt om röven va. Sen glömde jag i alla fall ta med den och imorgon får jag alltså träffa tysken iklädd vanliga byxor.

Max / inte Max?

Vi får strax se.

Morfar

Min morfar dog i torsdags. Han var 85 år och hade varit ganska sjuk ett tag. De sista åren blev han mindre och mindre och kändes ledsnare och ledsnare. Hans älskade Betty dog för 13 år sedan. Så det är ju så att det var det bästa för morfen. Men ändå. Det är ju morfar... Det spelar ingen roll nu. När det hände satt jag ensam på hotellet. Min mamma ringde. Det känns extra tungt att resa när en sån sak händer. Min morfar var bäst.