Stirr

Gud vilken god sallad jag åt! Jag trodde inte sallad kunde vara så gott. Herre.

Nu ska jag lägga mig och läsa något om Naomi Klein (som jag tycker är rätt präktig och töntig, på estetiska grunder) på aftonbladets kultursida.

För övrigt har Magdalena Ribbing fel. Man har inte svårt för att boka upp sig för att man vill hålla allt öppet om det kommer något bättre, man har svårt för att man är så jävla autistisk att man faktiskt hellre bakar scones ibland. Jag får ångest av bokade tider på min lediga tid, inga undantag. Jag vet att det är fult och fel, men så är det. En av ålderns fördelar är att man pallar stå för sånt.

En annan sak som är lite svårare att erkänna, men det går, är hur mycket tid man lägger på att spionera på folk på Facebook. Alltså såna man inte är vän med, utan typ gamla klasskompisar och de som var tuffa i byn. Man kan få reda på väldigt mycket utan att behöva ge sig tillkänna. Det är inte populärkulturell ok underhållning, men väl så god för mig.

Fideikommiss

Jag åker tåg väldigt mycket mellan Malmö och Södertälje. Det kan vara ganska påfrestande, men är också rätt skönt ibland. Jag gillar ju att åka tåg. Jag gillar att titta ut. Särskilt förtjust är jag i de jättestora storbonde-gårdarna i Sörmland. I sann landsfadersanda gillar jag att fantisera om att bo i en sådan herrgård. Annars runt järnvägen är det ju oftast rätt slitet. Då stillas lite av min längtan efter rostsverige. Jag har storstilade planer men lite tid, i alla fall så är jag löjligt förtjust i övergivna platser och modern svensk industrihistoria. Jan Jörnmarks bok till exempel. Den är bra också av den anledningen att det är mycket bilder, lätt att läsa för oss med damp alltså.

Nackdelen med tåg är de andra människorna på tåget. Man måste vara så nära dem och de är ofta dumma i huvudet. Värst är föräldrar med riktigt små barn. De har alltid den inställningen att de kan göra vad de vill för de har ju världens underbaraste bebis. Byta blöjor i sätet intill mitt till exempel. En gång var det inte mindre än två självupptagna bebismorsor runt mig och båda satte igång att byta blöjor på ungen mitt på sätet.

Förra veckan var jag på bilmässa i Danmark. Det intressanta med det var kanske inte att få se helt nya bilar, utan denna så kallat feta lastbil, som för övrigt var det enda jag fotade:




Ni får ursäkta kvaliteten, jag tog bilderna med min telefon.

Idag när jag kom upp på rummet stod det vin och choklad här. Jag vågar inte riktigt hugga in, tänk om det debiteras? Men nej, de skulle inte plötsligt fresta mig av ren djävulskap. Det konstiga är att jag har tre nätter kvar tills jag tar klivet in i Diamond-världen. Diamond är sista steget på stegen. Då är man hemma. Kortet är svart och man får 100 speckers att äta för per övernattning. Tre nätter folks.

Helylle

Igår var jag och L och såg David Shrigley på konsthallen. Han får 3 av 5. En del saker var ju jättebra, jag gillade smågrejerna och fotona mest. Sen kändes det lite billigt? Är det jag som inte förstår konst längre? Ja just det, filmen med lampknappen var rolig. Men annars mest lite dekorativt skojs med lustiga texter. Jag är ju konstkritiker så jag vet. Sen gick vi hem till Johan och lagade tacos med våra respektive, drack folköl och white russian och somnade nästan framför "djurpolisen". Helylle.

Idag åkte vi till Fabriksbutiken i Höganäs som en riktig helyllefamilj. Köpte även helyllefamiljgrejer som jag är väldigt nöjd med. På vägen hem somnade jag i bilen (vad är detta?) och nu ska jag städa.

The needle and the damage done

Jag fick influensavaccin i torsdags. Jag har ont i armen än. Man kan inte röra min högra axel. Jag tror inte att det ska vara så men jag orkar inte göra något åt det. På helgerna är jag så sjukt långsam och trött. Igår somnade jag vid tio, sov till nio och kunde inte gå upp förrän halv elva. Nu har jag inte kommit längre än till att frukosten är avklarad, fast jag suger fortfarande på det kalla kaffet. Klockan fyra ska jag möta L utanför konsthallen, långsam som jag är har jag inte hunnit med Shrigley än fast jag bor 300 meter därifrån. Måste hinna se Du levande på bio bara. Sånt är inte lätt för mig. Fyra, det är två timmar och tjugo minuter. Känner mig lite pressad.

Mosippan

Alltså jag hade hört om det innan men va fan. Höj skatten.

Kända problem

Det bästa sättet att bli av med problem är att ta sig an dem. Sa mamma. Nu har jag alltså ringt och gnällt hos blondinen och börjat skriva ihop uppsatsjäveln. Och se, jag är på ett helt annat humör. Hetsåt även innan detta hände en ugnsbakad lax med murkelsås och skitgoda flottiga vita frallor till. Så ja.

Så märkligt det är att man kan förändras psykiskt av en sån liten liten antydan till förkylning eller vad det är. En känsla i kroppen av nej fan skit kuk och så kan man verkligen inte göra något.

När det blir jobbigt tar jag ofta till klassikern "vad skulle xxxxx göra?" och försöker agera efter det. Föremålen varierar beroende på vad det gäller. Två av mina kollegor får vara med ibland. En som oftare och oftare dyker upp är - garva nu om ni vill - Jordan McDeer i Studio 60 on the Sunset strip. Jag älskar henne. Jag tror liksom att hon är riktig och tänker på henne både som att jag vill vara som henne och vara med henne. Det har hjälpt mig for real.

Apor

Röv! Kuk!

Folk är så jävla jobbiga. Ganska många är det faktiskt. Jag blir så less. Jag har en lite skrämmande egenskap som är att när jag blir ointresserad/less så bara skiter jag i det. Idag avvek jag från gubbsamlingen bara sådär, pallade inte med velande hit och dit. Jag gick ut lite, petade på en grej som var paj, gick in igen. Skrev mail, gick igenom högen med fakturor. Åkte hem till hotellet. "Jag måste avvika, det var trevligt att träffas. Tack så länge!". Nu sitter jag här och har gjort det i en och en halv timme. Vad jag gör? Facebookar, läser andras skit, slår upp det ena och det andra utan att bli det minsta gladare. Bara mer stressad. Och aphungrig.

Och det värsta är att jag känner mig kass. Fast jag tror att jag håller på att bli sjuk, det kan vara det. Kass kass kass för att jag inte kan ta tag i skolgrejen som jag borde göra. Alltså fy fan vad jag hatar grupparbeten. Jag klarar inte av det. Nu har jag liksom lovat och det blir bara skit. Blä. Och enligt ovan beskriven princip så skiter jag i det. Det slår aldrig fel. Fan.

En annan sak som är rövkass är när de städar rummet och rör mina grejer. Jag blir jättestörd av det. Idag hade de hängt upp min skjorta på en galge och byxorna på en krok på väggen. Väskan var upplyft på en pall. Sen hade de bytt handdukar fast jag hängt dem on the rail som det står på klistermärket.

Å just det, en till kass grej: McDonalds vegoburgare. Så jävla smaklös och samtidigt helt för stark trodde jag inte var möjligt. Apa.

Om jag ändå kunde börja grina eller nåt så det gick över men nej då. Alltså jag måste fixa uppsatsen, jag gör det NU.

Vädra morgonluft

Idag åt jag jättefort. Jag har även varit arg, men på ett relativt konstruktivt sätt. I alla fall självbevarande.

Bakom mig när jag åt middag satt ett sällskap som jag uppfattade som psykiatriker. De talade om någon som jag tror var en kollega. Det var delvis ett roligt samtal:

- Vad gör han när han inte jobbar då?
- ...(ohörbart)...och hans fru är professor i..... genus....mhrmsm...alltså hon forskar i...feminist... Och så har han ju ett jättetrevligt ställe som är en gammal fyr!

Jag skulle också vilja forska i feminist. Eller nej, jag vill inte vara på universitetet. Däremot vill jag flytta ut på landet. Och så vill jag avsluta Södertälje-projektet. Och se det får jag ju snart!