Fideikommiss

Jag åker tåg väldigt mycket mellan Malmö och Södertälje. Det kan vara ganska påfrestande, men är också rätt skönt ibland. Jag gillar ju att åka tåg. Jag gillar att titta ut. Särskilt förtjust är jag i de jättestora storbonde-gårdarna i Sörmland. I sann landsfadersanda gillar jag att fantisera om att bo i en sådan herrgård. Annars runt järnvägen är det ju oftast rätt slitet. Då stillas lite av min längtan efter rostsverige. Jag har storstilade planer men lite tid, i alla fall så är jag löjligt förtjust i övergivna platser och modern svensk industrihistoria. Jan Jörnmarks bok till exempel. Den är bra också av den anledningen att det är mycket bilder, lätt att läsa för oss med damp alltså.

Nackdelen med tåg är de andra människorna på tåget. Man måste vara så nära dem och de är ofta dumma i huvudet. Värst är föräldrar med riktigt små barn. De har alltid den inställningen att de kan göra vad de vill för de har ju världens underbaraste bebis. Byta blöjor i sätet intill mitt till exempel. En gång var det inte mindre än två självupptagna bebismorsor runt mig och båda satte igång att byta blöjor på ungen mitt på sätet.

Förra veckan var jag på bilmässa i Danmark. Det intressanta med det var kanske inte att få se helt nya bilar, utan denna så kallat feta lastbil, som för övrigt var det enda jag fotade:




Ni får ursäkta kvaliteten, jag tog bilderna med min telefon.

Idag när jag kom upp på rummet stod det vin och choklad här. Jag vågar inte riktigt hugga in, tänk om det debiteras? Men nej, de skulle inte plötsligt fresta mig av ren djävulskap. Det konstiga är att jag har tre nätter kvar tills jag tar klivet in i Diamond-världen. Diamond är sista steget på stegen. Då är man hemma. Kortet är svart och man får 100 speckers att äta för per övernattning. Tre nätter folks.