Min arvedel

Ångest hörrni. Jag vill inte gnälla men... jag blir så liten när baby åker iväg. Nu åkte han bort och kommer hem på onsdag kväll. Under den tiden ska jag i min ensamhet klara av att gå upp mitt i natten och åka till Finland för att delta i en workshop som jag är rädd för. Sen ska jag ta emot elektrikern på tisdag. Det är nämligen så att vi inte har någon ström i köket. Välinformerade källor har förklarat att det är fas 2 som är utslagen, och vi har konstaterat att alla säkringar är hela. "Krypfel" sa man, och ryste lite så jag antar att krypfel inte är det fel man helst av allt vill ha. Hur det än är så står min stackars surdegsdeg kvar i farmors gamla degmaskin på diskbänken. Den jäste ändå inte.

Ångest två är att jag nyss insåg att det gått två månader sen jag konstaterade att om jag inte går och ser Du Levande på bio så kan jag ju gå och lägga mig. Nu har den slutat gå. Två månader av jag-ska-bara blinkade förbi och alla andra levde normala liv med det så berömda självförverkligandet (=livet utanför jobbet/hemmet). No wonder att jag blir mållös när jag ska bekanta mig med folk och de frågar vad jag gör "annars".

Ångest tre är det som händer när man måste jobba med nya gubbar. Gamla gubbar som känner mig är inga problem, nya gubbar får mig att inse att kvinna=alien. Jag blir tagen på allvar, ingen gör något fel egentligen men HELA JÄVLA TIDEN så är det saker som talar om för en att man är något annat. Det är det enda i hela världen som gör mig osäker. Borde jag prata mer eller är du redan skräckslagen för att jag över huvud taget har en åsikt? Sitt inte där och glo! Tja. Andra har väl behandlat ämnet nog. Men det äcklar mig.

Detta blev ju inte särdeles glatt och lustigt. Jag kan inte hjälpa det. Jag kommer igen. Puss.