Döden

Jag måste samla ihop. Ordna allt. Men inte nu. Jag skulle allt möjligt förut men det blev inget. Så är det. Jag blev sittande och läste och jag blev så himla glad och sen blev jag så himla ledsen på ett sätt som känns lite fånigt precis efteråt. Jag läste några ord om någons mamma och så bara kom tårarna. Jag satte handen för munnen - varför det? det kom ju ur ögonen? och drog in luft, tittade bort och samlade ihop. Mamma är ju kvar som vanligt. Andra skulle i detta ögonblick ringa mamma och kolla om hon är kvar men inte jag, jag ringer nästan aldrig mamma. Det gör inget. Hon ringer inte mig heller, så har det alltid varit och vi gillar det. Igår på vägen hem från Göteborg som kändes som sju timmar i stället för tre så pratade jag och P om allt möjligt som vi brukar och så berättade hon om hur hon funderat över att i hennes familj så sa man aldrig jag älskar dig till varandra men vi konstaterade att det vet man ju att det är så i alla fall. Jag har aldrig sagt det till min familj, och jag kan inte minnas att de sagt det till mig. Jag hade aldrig någonsin reflekterat över det innan. Det vet man ju att det är så. P vars far är död sa att nej det tänker man inte på förrän någon dör men sen sa hon precis samma sak som det som fick fram tårar alldeles nyss, att folk försvinner ju inte. De är fortfarande samma person, fast numera död.