Drottningmodern

Jullov i Foghammar.

Mamma: Det är sån där billigmansmat.

Familjen: Vad säger du?

Mamma: Ja, jag är rasbiolog!

Min farmor är lik drottning Elizabeth. Samma frisyr. Samma ouppnåeliga übercoolhet. Farmor blir aldrig upprörd eller höjer rösten. Farmor är alltid oklanderligt klädd i dräkt eller klänning med matchande brosch och halsband. Förr hade hon ofta hatt. Hon stiger upp fyra utan väckarklocka, knallar ut i slottsbacken och plockar nypon för att bjuda på nypondricka när man kommer. Hon är 92 år gammal och baby tror att hon är ett underligt väsen. Farmor blir aldrig personlig, men med åldern (dvs efter 90) har hon börjat berätta en del som ingen hört innan, det känns som att hon passar på.

I övrigt har vi spelat Svea Rike tills vi blöder samt druckt folköl och ätit kakor. Ida har visat mig hur man lägger ut när man stickar (ta in kunde jag redan) och så har jag upptäckt underbara dambloggen där Anette Kullenberg är ett geni. Jag älskar henne. Hon skriver numera också en del i mitt husorgan Bang.

Ål

I lördags var vi på bio. Det var första gången på flera år för mig. Det är praktiskt, eftersom jag inte somnar. Vi såg Eastern Promises, klart bra film som jag rekommenderar. Inte minst för att Viggo Mortensen är skitbra och jävligt hot. Dessutom är han naken i en ganska lång scen. Om man kan bortse från att han slåss med två ryska maffiasnubbar med kniv och att det är en hel del blod så är det hett. Baby höll inte med, och svor att det inte hade med svartsjuka att göra.

Igår på samkväm åt jag en enorm mängd godis och pepparkaksdeg. Jag svällde ut över alla gränser och mådde illa när jag kom hem. När jag körde till jobbet imorse satt det i och jag tänkte på avsnittet i Flundran där mamman äter ihjäl sig på fisk. Det är så flottigt och snaskigt beskrivet, jag glömmer det aldrig. Det var för övrigt en frågetävling på P1 när jag var i Göteborg och körde runt i min bil förra veckan, mat i litteraturen eller något liknande. Där läste man ur den och jag tog det på första meningen. Jag ringde dock inte in.

Idag jobbade jag så att jag såg suddigt, så fort gick det. Sen har jag handlat julklappar som sig bör. Sista veckan, jag känner mig bättre än någonsin. Jag ser fram emot jul. Över nyår blir det en last christmas-historia, fem par i ett hus i ödemarken. Jag ser fram emot ödemarken.

Fredagkväll

Nu har det sjuka hänt som jag varit lite rädd för med Facebook. Jag fick en friend request som var riktigt wierd. En representant för en av våra kunder, som jag mött en enda gång. Facebook är mitt privatliv, det har inget med mitt jobb att göra. De kollegor jag har som vänner är (i nästan alla fall) såna jag träffar, eller kan tänka mig att träffa, privat. De är hur som helst kollegor. Men kunder? Dessutom en av de viktigaste vi har? Kan jag ignorera honom? Jag var liksom lite skraj för honom, han verkade så putt och allvarlig när vi skulle göra business. Det finns ju kundrepresentanter jag gillar och som det händer att jag dricker öl med, men det här är en annan sak. Tänk om jag ignorerar och så ba lämnar de oss helt. TÄNK! Nej men allvarligt. Nu upptäckte jag att man kan ha en s k limited profile. Så jag satte kunden främst och sa ja. Hu. Jag hoppas att han aldrig kontaktar mig.

Baby är på julbord med jobbet och jag borde egentligen jobba lite till eftersom jag tog massiv sovmorgon och sen var tvungen att göra en massa andra saker än det viktigaste hela dagen. Åka iväg på lunch till exempel. Nu tänker jag äta popcorn och fundera på julklappar och kanske kanske kolla igenom 1900 chassinummer. Det är ganska tråkiga chassinummer, av en ännu tråkigare orsak och det borde egentligen inte vara jag som kollar igenom dem men ni vet hur det är folks, det blir alltid bäst om man gör saker själv.

Gubbsvett

Fy fan. Detta är det värsta jag har varit med om på flera veckor.

Jag har alltid haft ett förakt mot Scandic Hotels. Jag vet inte om jag någonsin har bott på ett, men jag har alltid vetat att det har varit skabbigt och gubbigt och jävligt. Nu var det fullt på kära skogis så jag blev hänvisad till Scandic Södertälje. När jag klev ur hissen på min våning slog en enorm cigarettrökslukt emot mig och jag tänkte jävla skit helvete. Sen när jag klev in på mitt rum fortsatte det lukta rök, blandat med ett skitstarkt rengöringsmedel. Kuk. Jag gick ner till receptionen och sa snällt att jag verkar ha fått ett rum för rökare (finns det såna över huvud taget? var är ni ifrån? tänkte jag men sa inte). Ja det är fullt i alla andra rum sa hon då, men du kan få ett handtag så kan du öppna det stora fönstret. Säger ni inte till när man bokar att man får ett rökrum sa jag. Nej det vet vi inte då sa hon. Helvetes röv tänkte jag och öppnade fönstret varpå motorvägen, som ligger 40 meter från fönstret, dånade så att baby fick skrika för att jag skulle höra honom i telefonen. Det här är fan inte sant. Jag menar, röka inomhus? Så jävla äckligt. Sur jävla lukt som sitter i allt.

Jag visste att det inte var meningen att jag skulle åka hit men jag lyssnade inte. För det första har jag redan varit i Södertälje en gång den här veckan, jag gick upp fyra i går morse för att förära dem ett besök. För det andra var det typ ingen som kunde komma på mötet imorgon. För det tredje har jag känt mig risig hela dagen på ett konstigt sätt. Jag och P åt lunch på di Penco som var mycket god men under måltiden fick jag ett märkligt anfall med svettningar och yrsel och till slut trodde jag att jag skulle svimma. Det var otäckt och sen när jag var tillbaka på kontoret funderade jag på att inte åka upp hit fast sen gick det över och då åkte jag. Jag skulle ha lyssnat. Ska man inte alltid lyssna? Dessutom hade jag lyckats få en strumpa i byxorna när jag var hemma och packade och duschade. Den upptäckte jag när jag gick på toaletten på tåget. Jag fick panik och slänge den i sopkorgen. Hur fan hade den kunnat vara med hela vägen? Det här är inte rätt.

Last fm

Jag var norrut. Du får gärna ringa igen. Jag var så förvirrad, jag satt i en taxi på väg till flyget och var inte beredd.

När man är i Södertälje måste man se till att man kommer på rätt sida fabriken, annars måste man ta sig runt den. Den fyller halva stan. Man kan köra längs den på endera långsidan. Transmission, gjuteri, chassier lyser det i vit helvetica så att man vet var man är men man kommer inte igenom.

Jag skulle ta med mig en bok att läsa på flyget, Monika Fagerholms Den amerikanska flickan, som jag läser om eftersom den antagligen är bäst. Jag tänkte att jag skulle ha sällskap av den eftersom jag ändå skulle störta och dö. Nu gjorde jag inte det, men nästa gång. Jag glömde boken också, men nästa gång.

Jag såg Bourne-trilogin och blev dels kär i Jason Bourne och dels inspirierad. Jag tänkte att sådär borde man vara lite mer. Alltså bäst. På ett svettigt sätt. Jag är jävligt bra men jag latar ur ibland, svettas inte alltid till det där sista lilla. Jag har även problem med att vara grym mot folk fast de förtjänar det. Nu får jag hjälp med det så snart kommer en massiv våg av grymhet att fara ut över landet.

P.S. Inatt drömde jag om finn crisp. Jag tappade min finn crisp på golvet och blev ledsen i drömmen. Jag har inte ätit det på flera år men har tydliga minnen av att jag och mormor åt finn crisp och tittade på skidåkning när jag var liten. Idag på lunchen så bara stod det en korg med finn crisp där. Det var gott. D.S.

Don

Jag har ju liksom inte tänkt att så många jag känner ska läsa här, eller snarare så att de som jag känner är ok och de som jag inte känner, men de som jag känner litegrann känns läskiga. Varför det liksom. Tanken var från början att några få utvalda skulle kunna kommunicera med mig här, eller snarare tvärtom. Jag är ju inte så socialt lagd, som ni vet. Jo det är jag, som ni vet. Men jag är lat och tiden går fort. Alltså skriver jag här vad som händer. Telefonen rör jag inte utanför jobbet.

I helgen har pappa varit här och byggt. Det har varit fint. Vi har druckit mycket folköl under bygget samt kört överhandsfräs och elhyvel. Något dorn ägde jag dock inte, men pappa tillverkade ett som tur var. Överlag känner jag mig harmonisk, jävligt töntigt jag vet, men så in i helvete gött.

Döden

Jag måste samla ihop. Ordna allt. Men inte nu. Jag skulle allt möjligt förut men det blev inget. Så är det. Jag blev sittande och läste och jag blev så himla glad och sen blev jag så himla ledsen på ett sätt som känns lite fånigt precis efteråt. Jag läste några ord om någons mamma och så bara kom tårarna. Jag satte handen för munnen - varför det? det kom ju ur ögonen? och drog in luft, tittade bort och samlade ihop. Mamma är ju kvar som vanligt. Andra skulle i detta ögonblick ringa mamma och kolla om hon är kvar men inte jag, jag ringer nästan aldrig mamma. Det gör inget. Hon ringer inte mig heller, så har det alltid varit och vi gillar det. Igår på vägen hem från Göteborg som kändes som sju timmar i stället för tre så pratade jag och P om allt möjligt som vi brukar och så berättade hon om hur hon funderat över att i hennes familj så sa man aldrig jag älskar dig till varandra men vi konstaterade att det vet man ju att det är så i alla fall. Jag har aldrig sagt det till min familj, och jag kan inte minnas att de sagt det till mig. Jag hade aldrig någonsin reflekterat över det innan. Det vet man ju att det är så. P vars far är död sa att nej det tänker man inte på förrän någon dör men sen sa hon precis samma sak som det som fick fram tårar alldeles nyss, att folk försvinner ju inte. De är fortfarande samma person, fast numera död.

Näring

Alltså jag känner inte att jag är hungrig förrän det är för sent. Då är jag så hungrig att jag äcklas av mat. Som när man är övertrött (och äcklas av sömn?). Det är för att jag jobbat i soffan idag. Det låter knäppt kanske ni säger men det är det inte. Förklaringen är att jag inte är betrodd att aktivera trådlös nätverksanslutning på min jobbdator, inte ids ringa IT och därmed måste plugga i hederlig gammelsladd som baby slängt och allstå måste jag ta en överbliven kortis som då bara räcker över soffans ryggstöd. Med datan i knät har jag varit ett under av tyst effektivitet. Till och med rapporterat av, det tillhör inte vanligheterna. Jag skiter i det, verkar utan att synas. Och just det hemma blev jag för att det är fredag och jag känner för det. OCh för att bilen är på service och jag vill inte riskera att fastna in the office med diverse medarbetare.

Om ni bra visste what goes on härinne för tillfället. Efter en period av slätstrukenhet har känslor börjat röra på sig, annas gamla vanliga ups and downs är tillbaka. Syndrom. Jag hittade pessimista och jag önskade att jag hade tid att läsa allt för jag blev jättekär! Hej hej! Men nu måste jag resa mig ur soffan innan jag torkar fast och dör. Arbetsdagen är över, dags att läsa en bok.

Raff

När jag i mörker och regn körde ut hit till hotellet i oljehamnen i Göteborg såg jag något underbart vackert som jag tror var raffinaderiet upplyst av en massa lampor men jag kunde inte stanna eftersom det var en bil bakom och jag hade ändå ingen kamera med mig. Måste komma ihåg till nästa gång. Jag skulle kunna ta en massa grymma bilder på jobbet men det går ju inte att kånka runt på en kamera. Hamnar och fartyg. Men jag har ju faktiskt en del gamla bilder liggande och skräpar i datorn, jag bjuder på några:

Renovering.

Kran.

Kran.

Pyttt.

Genesis

I fredags körde vi den tomma E4:an upp till Södertälje och tog in på gamla goa Skogshöjd. Sedan tog vi oss ut till ett värdshus där det serverades julefrid. Allt gick lugnt och stilla till, ingen kände sig pressad skulle jag tro men hade jag fått välja hade jag ju klart varit hemma. Igår den tomma vägen ner igen, som tur var utan snö. Jag halvsov en bit när baby körde och vaknade upp till ett obehagligt program på P1. Det var en dokumentär där tre generationer män berättade om sina fantastiska liv och gärningar och vilken dragningskraft de har på kvinnor. Det är ju inte bra för en man i sina bästa år att vara tvungen att vara ifrån sin hustru så mycket, sa farfarn och de andra var likadana. Det ligger nog i generna, hette programmet. Sen hade P1 tänkt till och ville få oss att göra en klockren billig genusanalys för nästa program var också en dokumentär, men nu om tre generationer kvinnor. De sjöng, födde 20 barn, grät och spelade in band som de skickade till varandra. Jag somnade in igen.

Till alla lone riders därute kan jag rekommendera Dinners i Åtvidaberg. Ärligt alltså. De har en fin vegetarisk buffé.