Folk och folk

Ett urskillningslöst raseri drabbar gubbar från båda sidor av östersjön såhär på kvällskvisten på ett mediokert hotell i Helsinki.

Gubbe: Men ni (underförstått: flickor) måste sätta er i mitten av bordet så ni blir lite utspridda, ni är ju bara två! (underförstått: ni är underhållning åt oss)
Anna: Hur menar du då, vi är väl minst tjugo? (sveper med handen över resten av sällskapet, dvs gubbligan).
Touché.
Gubbe: Eh.. jaha... du menar så...

Ja jag menar så.

Jag menar också att om inte detta vansinne får ett slut så straffar jag bolaget genom att säga upp min anställning. Då får de gråta.

Jag menar, är jag här i egenskap av pynt eller? Någon jävla invkoterad ursäkt? Nej tack. Innan veckans gubberier ens hade börjat fick jag obehagskänslor när jag klev på planet imorse och såg gubbar all around. Ser jag en jävla gubbnyna till så spyr jag, tänkte jag och menade det inte riktigt så klart. Gubbe efter gubbe, olika sorter, gubbgubbar och killgubbar och grabbgubbar blandat. Fy fan för er jävla as tänkte jag och så menar jag ju inte. Jag tycker inte illa om män bara för att de är män. Jag kan bara ha lite svårt för det faktum att de är män och då kan någon som råkar stå längst fram få ta smällen. Obs. Jag menar inte detta. Jag är bara så ledsen just nu.

Dessutom är jag så in i helvete irriterad på en kollega. Jag fattar det inte. Hur kan han finnas? Det är helt osannolikt. Jag filar och filar på skarpa hämnder som kommer att komma när tiden är mogen.

Just nu finns det ingen hejd på min ilska. Det tycker jag är något positivt, har alltid tyckt. Jobbiga gubbarbetskamraten ska naturligtvis göra sig lustig över att jag känner ilska över saker och ting och uttala sig nedvärderande om den typen av briljant humör. Ha. Han känner sig hotad stackarn. Snart får han se på fan.