En lång historia om det som hände igår och idag

Jag har fastnat på kontoret och drar mig för att åka hem för jag vet att parkeringarna är slut. Dessutom kommer ovädret nu, det känner jag. Rapporten är klar, och nu ska jag berätta för er om den sämsta jävla skitdagen på länge: Igår. Egentligen är det igår kväll jag ska beskylla, inte dagen. Kvällen och natten.

Klockan fyra finsk tid är vi klara med kollandet och åker till Åbo flygplats. Jag har ångest eftersom jag ska åka propellerplan, dessutom snöar det tung blötsnö vilket gör att jag ännu mer tror att jag ska krascha och dö i Ålands hav. Flyget ska gå vid sju så vi sätter oss och jobbar och äter lite. Plötsligt uppstår oro i vänthallen; ett plan till Oulu är inställt. Folk är arga. Det slutar snöa. Vi kollar tavlorna hela tiden eftersom vi är oroliga att vårt plan också ska vara inställt, men ingen fara.

Klockan tjugo i sju ska vi gå igenom säkerhetskontrollen. Då får vi reda på att vårt plan är två och en halv timme försenat. Det var liksom lite väntat. Vi ställer oss sist i den långa kön och får efter en halvtimme hjälp att boka om. Min kollega missar sista planet från Arlanda till Göteborg och måste sova i Stockholm, jag hinner med sista planet till Malmö med 45 minuters lucka. Ok.

Kvart i tio, planet uppskjutet en halvtimma till. Jag är inte längre inbokad i business class och måste alltså sitta ensam och vara rädd. Men det gör inget för de har bytt plan till ett riktigt. Jag klarar mig.

På planet får jag veta att jag inte får lov att hämta mitt bagage utan måste springa från terminal 5 till terminal 4 så fort jag kan. Jag och en gubbe springer och klarar det med nöd och näppe på tolv minuter.

På Sturup är det tomt. Alla försvinner på två sekunder när planet har landat. Inga luckor är öppna. Inget bagage kommer. Klockan är tolv. Till slut kommer en gubbe och tar min adress så jag ska kunna få mitt bagage. Jag går ut. Sista bussen brummar iväg. Inte en taxi så långt ögat når. Det är jag och två danska gubbar. Jag ringer taxi. Kommer inte fram. Får ett nummer av danskarna som uppenbarligen fått tag på en. Ringer den, men han ligger och sover och har ju inga fler bilar så tyvärr. En tår tränger fram genom min iskalla stenfasad. Ringer första igen. Vi kommer om en halvtimma.

En kvart senare kommer danskarnas taxi. En gammal arbetskamrat, numera uppenbarligen taxichaffis, rusar ut, glad att se mig. Det är inte ömsesidigt. Han tvingar mig att dela taxi med danskarna, fast de ska till Kastrup. Vi bråkar om priset. Sen bråkar vi om vägen. Kvart över ett är jag hemma. Baby är i Linköping. Två somnar jag. Åtta har jag telefonmöte.

Detta: Sex timmar på Åbo flygplats, springa genom Arlanda, förlorat bagage, ensam i världen utan taxi, jobbigt återseende av kollega, sömnbrist - kan man tänka är nog, men icke!

Idag ringer en glad man och meddelar att han ska komma och lämna mitt bagage. Jag blir också glad och åker hem. Efter att jag väntat i tjugo minuter kommer mannen och öppnar glatt sin bagagelucka. Tre väskor ligger där, ingen av dem är min. "Det där är inte mina väskor" säger jag. Alla tre är märkta med mitt efternamn. Gubben blir förvirrad, ursäktar sig, kan inte förklara vad jag ska göra nu och åker igen.

Men ikväll kommer i alla fall baby hem. Och rapporten är klar.

Propeller

I bokningsbekräftelsen man får av SAS står det vilken sorts plan man ska åka med. Då kan man om man är flygrädd som jag googla planen och om man till exempel misstänker att man ska åka propellerplan hem från Åbo så kan man få det bekräftat och ha extra mycket ångest två dagar innan.

Alltså det här Flight of the Conchords, det verkar så sjukt gubbigt och kass. Kolla in detta. Typisk killgubbe. Skön kille liksom. Jag trodde sköna killar hade dött ut. Nej det trodde jag inte. Men jag hoppades. Men jag har aldrig sett själva programmet.

Nu kom stridspittarna på TV.

Det här är däremot roligt.

Solen skiner

Nähä?

Vem är det som säger att han är så jävla bra på att köra bil? Vem är det som kör upp i röven på en och blinkar med lyset när man inte kör 130 i vänsterfilen när det spöregnar? Vem är det som kör i diket?

Nu sitter jag i Södertälje och väntar på att det ska bli dags.

Jag läste en intressant och skrämmande artikel om framställning av etanol och biobränsle, tredje världens möjligheter att förbättra sin situation och Den vite mannens börda. Jag vågade dock inte sno tidningen från frukostmatsalen för det var den sista. Jag ska återkomma i frågan.

Mad skillz, I haz dem

Jag har lagat gudomlig mat. Jag vill dela det med er. Hör:

Rårakor med palsternacka och rödbeta (och potatis då)
Ugnsbakad lax i vitt vin
Jordärtskockspuré med tryffel
Citronsås

Herre gud. Särskilt jordärtskockspurén vill jag slå ett slag för. Dessutom har ICA börjat med ekologisk lax. Den är godare, jag lovar.

Jag har också idag klätt om min fula pall så den blev fin. Det har varit tanken ända sen jag köpte den för två år sen. Då köpte jag även tyget och häftpistolen.

Och så var jag hos Fröken Garn. Jag har nämligen blivit besatt av att sticka. Det som är synd är att det är precis som när jag sydde, det är lätt att bli förförd och bara handla en massa, utan att veta exakt vad det ska bli av det. Jag köpte i alla fall ett helt underbart olivgrönt silkesgarn och så lite rosa lingarn.

Igår var jag så sjukt professionell. Moahaha! Det tar sig.

Å, just, jag har slutat dricka kaffe. Det tar ungefär en vecka innan kroppen återställs och klarar av att producera egna signalsubstanser som motsvarar den pigghet och livsglädje kaffet framkallar kemiskt. När det väl sker är det värt det.

Folk och folk

Ett urskillningslöst raseri drabbar gubbar från båda sidor av östersjön såhär på kvällskvisten på ett mediokert hotell i Helsinki.

Gubbe: Men ni (underförstått: flickor) måste sätta er i mitten av bordet så ni blir lite utspridda, ni är ju bara två! (underförstått: ni är underhållning åt oss)
Anna: Hur menar du då, vi är väl minst tjugo? (sveper med handen över resten av sällskapet, dvs gubbligan).
Touché.
Gubbe: Eh.. jaha... du menar så...

Ja jag menar så.

Jag menar också att om inte detta vansinne får ett slut så straffar jag bolaget genom att säga upp min anställning. Då får de gråta.

Jag menar, är jag här i egenskap av pynt eller? Någon jävla invkoterad ursäkt? Nej tack. Innan veckans gubberier ens hade börjat fick jag obehagskänslor när jag klev på planet imorse och såg gubbar all around. Ser jag en jävla gubbnyna till så spyr jag, tänkte jag och menade det inte riktigt så klart. Gubbe efter gubbe, olika sorter, gubbgubbar och killgubbar och grabbgubbar blandat. Fy fan för er jävla as tänkte jag och så menar jag ju inte. Jag tycker inte illa om män bara för att de är män. Jag kan bara ha lite svårt för det faktum att de är män och då kan någon som råkar stå längst fram få ta smällen. Obs. Jag menar inte detta. Jag är bara så ledsen just nu.

Dessutom är jag så in i helvete irriterad på en kollega. Jag fattar det inte. Hur kan han finnas? Det är helt osannolikt. Jag filar och filar på skarpa hämnder som kommer att komma när tiden är mogen.

Just nu finns det ingen hejd på min ilska. Det tycker jag är något positivt, har alltid tyckt. Jobbiga gubbarbetskamraten ska naturligtvis göra sig lustig över att jag känner ilska över saker och ting och uttala sig nedvärderande om den typen av briljant humör. Ha. Han känner sig hotad stackarn. Snart får han se på fan.

Gubbskit

Fjärrkonstrollen till TV:n på hotellrummet. Den är så sjukt äcklig. Ibland kan jag inte stå emot utan måste göra ren den med våtservetter som jag har i necessären. Om det inte fanns så många gubbar överallt på hotellen skulle den inte kännas så äcklig.

När jag kör på motorvägen och någon framför slänger ut en glödande fimp. När jag kör över den ryser jag och det känns som att bilen är sjukt nära att explodera.

Jag tänkte att jag skulle höra hur det lät nuförtiden så jag har haft P3 på i bilen ett par dagar. För det första är det så sjukt tråkigt. Tråkig musik, tråkiga skämt. För det andra finns den kvar, P3-känslan. Jag har haft den så länge jag kan minnas. Den handlar om att det finns en präktig gemenskap mellan en massa människor, där jag inte deltar, ett säkert och lagom poppigt samförstånd. Det var så jävla klockrent när jag hörde en ny låt med Petter och Säkert!. Låten var såklart kass och jag har aldrig ens hört Säkert! men jag vet att det är populärt och inte har med hiphop att göra. Jag är trött och vet inte om jag orkar utveckla den här tanken klart men ni fattar ju. En blandning mellan avundsjuka och avsky. Avundsjukan stör mig mest.

Idag lärde jag mig om ersättningsnivåer och så fick jag veta att en person kör Phaeton. Så jävla kul är det ju inte, jag hade inte jobbat en dag till.

Häromdagen när jag fortfarande lyssnade på P1 hörde jag en debatt mellan hon som startat ett bokförlag med kram-märkta barnböcker, dvs de är granskade ur bland annat genusperspektiv, vilket såklart är helt suveränt, och någon som jag inte minns vem han var. Han argumenterade emot och kände sig uppenbart störd över detta. Han sa bland annat:

Jag har ju två döttrar och en son, så jag är intresserad av det här med jämställdhet.
?

Jag vill inte läsa genuskorrekta böcker för dem för jag vill inte att läsning ska handla om att inpränta ett ideologiskt budskap.
?

Vad är det i alla andra böcker undrar jag? Jag blir så trött på det.

Nu ska jag låta göteborgs oljehamn vagga mig till sömns.

Bolle

Ångestgrejen i Köpenhamn var inte så mycket ångest utan faktiskt ganska givande. Middagen var dock lite lustig. Jag hade anmält i förväg att jag önskade vegetariskt alternativ. Inga problem vid fikat, en präktig vegetar bolle stod uppdukad åt mig. Men när det var dags för förrätt fick jag en tallrik med en baconlindad historia och sa till. Killen tog bort den. Varpå en annan kille kommer och ger mig en ny baconlindad historia. Alla skrattar och tjoar och de tar ut den igen. Vad tror ni händer tre minuter senare, när alla andra sitter och äter? Mycket riktigt, en tredje baconrulle landar. Till slut fick jag samma soppa som rullen låg i, men utan rulle. Lika soppa alltså, för den smakade inte bacon. Sen frågar servitören mig vad jag vill ha till huvudrätt. ???. Vi kom överens om en bit lax. Den var helt ok. Men nu kommer poängen, och den rör efterrätten. Alla får in ett fat med min favorit, crème brûlée. Med choklad. Vad får Anna? Jo - ett kokt äpple med äppelmos i.

Nu är jag hemma och skiter i att jobba min fredagsvana trogen. Jag har matat min surdeg och glott på min orkide. Jag pluggar inför min tenta imorgon och ska snart cykla iväg och hämta leveransen från Mossagården.

Smörre

Igår var en sån värdelös dag. Det kändes skitkonstigt, jag försökte att inte ta över och bestämma men sen kände jag att det också var fel och till slut ville jag skrika: vad är det med er HAR JAG EN BAJSKORV I HÅRET? För det var så det kändes. Det höll i sig ända fram till CSI.

I helgen var jag ett under av social produktivitet. Träffade gamla vänner i fredags och orkade ändå boka in sällskap även på lördagen. Det blev bra.

Annars har jag fått en ekologisk attack. Så passande, nu när man kan läsa överallt att det är det senaste. Men i alla fall. Vi har beställt lådor från mossagården till och med. Jag asar mina mer eller mindre motvilligt samåkande kollegor runt i min hybris och vill inte ens köpa kläder för de är ju fulla med gift, det vet alla.



Jag har tappat lusten att jobba. Alltså inte att jobba, men att göra det tillsammans med andra. På torsdag ska jag på en sån ångestgrej som man förväntas tycka är rolig eftersom man få övernatta borta och får gratis sprit av bolaget. Stor chans att jag sover över i Köpenhamn? Fast å andra sidan är baby bortrest och det är ju ett bra tillfälle att få i sig mat.

Så jälva tråkigt, jag vet. Men inte för mig.

Grå, brun, svart

Idag började jag "jobba". Jävla skit. Som tur är var jag ensam på kontoret och inte många verkar vara tillbaka för telefonen har varit relativt tyst och bara ett tiotal mail hade kommit. Jag orkade verkligen inte med det så jag stack hem vid elva, åt lite och sen var jag tvungen att lägga mig och slumra en stund. Helt sjukt slut i huvet. Och just det, kaffekokaren hade möglat. Samtal från ett visst ställe orkar jag inte med ibland för jag har hört det förut så jag ignorerade två av de tre samtalen jag fick. Nu har kaffet äntligen gett lite effekt och jag känner något som liknar livslust igen. Ringde tillbaka för att visa mitt intresse. Nu ska jag göra något. Fast eventuellt går jag på stan i stället.

Apropå min mor så är det naturligtvis inte så att hon är rasbiolog. Hon har bara ett lite eget sinne för humor och är inte speciellt sammanhängande och logisk i sin kommunikation.